Dagens Nyheter – 13 november 1872, sida 2

— 566 — soppan; men han förklarade sig ingenting vilja förtära. De skrattade och språkade omkring honom, men han hörde ingenting af hvad de sade; han förblef sittande alldeles tyst och försjanken i sina egna drömmar. — Han yttrade en gång, att han skulle vilja taga mig i handen i hela verldens åsyn, när som helst och hvad än måtte hända, tänkte han. Skulle han vilja göra det nu? Jag undrar just... Åhjo; jag kan vara trygg derför; han har aldrig trott mig skyldig. Och åter vaknade i hans själ en liflig åstundan att ännu en gång kunna uppträda inför verlden såsom en obrottslig man, bärande fädernenamnet och åtnjutande den ära som af ålder tillkommit hans ätt. — Bå svag jag är! tänkte han med bitterhet. Hvad gör det, om jag stannar i min nuvarande ställning? Lifvet är ju så kort... Jag kan icke förändra hvad jag gjort, jag kan det icke, om jag också ville aldrig så gerna. Att förråda honom nu! Gud! icke för en kungakrona, om jag kunde köpa den till detta pris. För öfrigt lefver troligen äfven hon ännu; och om hon också redan aflidit, vore det ju en ryslig nedrighet att befläcka hennes namn för art rentvå sitt eget — en nedrighet som till på köpet säkerligen skulle belönas såsom den förtjenar; ty hvem skulle väl numera kunna tro mig, om jag framkomme med sådana uppgifter?