Dagens Nyheter – 13 november 1872, sida 1

-—VU nm Han vände sig plötsligt till Cigarette, yttrande i en ton af liflig oro: — Ni har genom en slump kommit min hemlighet på spåren; redan vet ni mera än jag af fri vilja skulle tillstå för någon mensklig varelse. Men ni är alltför rättänkande till att förråda mig, ni är alltför högsinnad till att omtala hvad ni sålunda förnummit, då jag ber er att tiga. Kan jag lita på er tystlåtenhet? Hon rodnade; harm och förvåning afmålade sig i hennes ansigte. Utan att hon sjelf hade någon aning derom, antog hon en min af sårad värdighet, och det var i en strängt tillrättavisande ton hon svarade: — Monsieur, denna fråga af en fransk soldat till en annan sådan är förolämpande. Vi äro inga förrädare, — Förlåt mig, mitt barn, utbrast Cecil; jag borde ha insett att en dylik fråga icke kunde annat än stöta er. Den var obehöflig, jag vet det. Alla säga, att man kan lita på er in i döden. — In i döden — ja! Hon såg tankfull, drömmande, nästan bedröfvad ut, då hon afgaf detta svar; hans tankar voro emellertid alltför långt borta från henne, för att han skulle aktgifva härpå. Han fortfor: — Ni är uppfinningsrik, hos er finnas både ett godt hjerta och en fin takt. Ni har här ganska mycket inflytande; för himlens skull