Dagens Nyheter – 13 november 1872, sida 1

SS UVA NN såsom död för dem, hvilka en gång älskat osg, att lefva och dock finna oss glömda. Emellertid aflägsnade sig officerarne, hvarvid engelsmannen kastade en handfull guldmynt bland soldathopen, som samlat sig kring Cigarette. Åt henne nickade han vänligt, sögande till afsked: — Vi träffas snart igen, mitt vackra barn. Några minuter senare voro både han och hans följeslagare försvunna. Fanans väninna skyndade sig att uppsöka Cecil. Hon kunde knappt so honom i mörkret, men då hon vidrörde hans hand, utbrast hon: -— Gud! så kall ni är!... Han har gått. Han kunde icke säga något; men han tackade henne genom att hjertligt omfatta hennes lilla varma, bruna hand. Hon kände att hans lemmar darrade. s — Är han er fisnde? frågade hon. — Nej. — Hvad då? — Den man, jag håller mest af här i verlden. — Ah! Han tror då att ni är död? — Ja. — Och måste alltid förblifva i den t-on? — Ja. Han qvarhöll fortfarande hennes hand, tryckande den ånyo såsom en kamrat trycker en kamrats hand, icke en man en qvinnas. — Barn, sade han, ni är dristig, ni är UNDER SKILDA FANOR. KI