Dagens Nyheter – 12 november 1872, sida 2

Musik. . Fröken Hilda Thegerström har såsom pianist förvärfvat sig ett med rätta aktadt namn. Hon har senast hos Bilow och Liszt gjort de mest flitiga och omsorgsfulla studier samt eger en betydande färdighet och säkerhet, lifligt föredrag, vårdad fras. Hennes piano, pianissimo och mezzo forte äro Bärdeles vackra, men fortet något för skarpt; vi mena ej tonens intensiva styrka (ty denna kunde t. o. m. något ökas), men väl den kraftyttring som forcerar tonen utan att öka dess klangfullhet. Men detta är pianisternas vanliga skötesynd. — Den ärade artisten gaf i lördags en soar med ett program af romantiskt, ultraromantiskt och quasiromantiskt innehåll. Huru den romantiska febern lyckats innästla sig hos vår praktiska och realistiska tid, är icke lätt att säga; men också är det egentligen blott romantikens skugga som spöker i de förståndsnyktra sinnena; dess väsende är sällsyntare än någonsin, hvilket skönjes både hos kompositörer och exekutörer, hvarvid skalderna icke heller spela minsta roien. Det är förnämligast i skogen som den moderna romantiken slagit sig ned; aldrig får man nog af denna Wealdeslust, Waldesträumen, Waldesrauschen m. m., och det ser ut som hade den berömda skogssköflingslustan till sluts äfven fått makt med våra poeter och kompositörer. Äfven denna gång fingo vi en WaldesrauschenX af Liszt, hvari det rätt egentligen bär af till skogs med det olyckliga pianot som skall försinliga förödelsen. CDetinstrument som Liszt spelade i går är icke mera till, hette det dagen efter hans första Berlinkonsert 1842; men så obarmhertig var icke vår fröken, som tolkade den desperata situationen så humant som omständigheterna möjligen ville tillåta. Äfven Schubertvalsen hotade i början att i destruktiv riktning uppträda mot pianot; men efter första anloppet saktade sig ovädret och saken antog mildare former, såsom man af den store melodisten kunde vänta. — MNisseballetten (Gnomenreigen) är rätt originell och vore äfven ganska intressant förutan det välbekanta hokuspokus som Liszt aldrig kan försaka, ehuru det denna gång väl mestadels får komma på nissarnes räkning. Lägga vi nu dertill ett s. k. preludium som Chopin företagit, men ej tycks ha riktigt hunnit till slut med, så ha vi framför osg hela raden af de romantiska kuriosa som denna afton presenterades — ty hit vilja vi ej räkna Schumanns Finsame Blumen, en lika poetisk som elegant genrebild, hvilken äfven erhöll ett motsvarande föredrag. Eljest hörde man Beethovens sonat (egentligen fantasi) E-dur, op. 109, en komposition som hos sig förenar beethovenska skönheter med de beethovenska besynnerligheter, hvilka i mästarens sista period stundom förekommo. Spelades på utmärkt sätt af konsertisten, hvilken jemte hrr Book och F. Söderman likaledes med all konstnärlighet till sist gaf en trio (D-moll) af Fr. Berwald, den man dock, af aktning för kompositörens minne, lämpligare hade bort lemna ospelad; om hvarje tonsättare än har sina svaga stunder, så torde man dock föga hedra honom genom att i dagsljuset bringa deras produkter. Slutligen må nämnas hr Fr. Södermans vårdade och fina föredrag af andantesatsen ur B. Rombergs 2:dra violoncellkonsert. W. B. men ä fullblodsston i