Dagens Nyheter – 12 november 1872, sida 1

— 060 — från hvilken han dock var skild genom ett oöfverstigligt svalg; under det hån betraktade sin väns anlete, grep hofiom en längtan, som syntes honom sjelf nästan oemotståndlig, och han tänkte: 3 — 0, Gud, om jag vore död! Han skulle med glädje ha dött för att ännu en gång få trycka denna kära hand, ännu en gång blicka in i dessa bjertliga ögon, i hvilka nu gågom fordom — derom var han fullt förvissad — samma oinskränkta förtroende till hans heder, samma innerliga hängifvenhet skulle afspegla sig. Hans tankar förvirrades, och han blef så underlig till mods. Ingenting var naturligare, ingentihg mindre besynnerligt, än att en engelsk officer becökte ett franskt läger i Afrika; men Cecil föreföll det nästan gom hade han bevittnat en död mans återuppståndelse. Om det var en kort stund eller en hel timme denne främling befann sig i hans åsyn, det skulle han icke kunnat säga; för honom var det en evighet. Ljudet af denna klingande röst, som han kände så väl, trängde, oaktadt afståndet, till hans öron, till hans bjerta, väckande der ett brinnande begär att springa fram till den talande, möta ännu en gång hans öppna blick och tillropa honom dessa få ord: CJag var oskyldig, Det är bittert att veta dem vara döda som vi hålla af; men det är vida bittrare att vara