Dagens Nyheter – 11 november 1872, sida 2

-— UTU -— jag väl någonsin sett en menniskokropp 8 illa tilltygad som hans. Araberna hade an fallit honom, då han kom gående på väger utan att ana något ondt, och sjungande sor vanligt. Om ban godvilligt lemnat ifrån Bi åsrorna och matförrådet, skulle de ej ha till fogst honom sjelf den ringaste skada; me sådan var icke Biribi. Jag gjorde allt hva jag kunde för honom. Dame! det var et ömkligt tillstånd han råkat uti. Han låg all deles stilla under några minuter med hufvude latadt mot mitt knä; derpå rörde han sig orc ligt och blickade upp fill mig. De tyck att jag dröjer för länge — för länge hviskad han; Coch pu äro de säkert alla så hungriga. . Här har jag ockeå med mig ett bref ti Petit-Pot-de-Terre från hans mor; och se hä sodan så mycket nytt från Frankrike. ..tän hvad jag medför mycket åt dem som de längt efter, och ändå dröjer jag så länge, så länge! Intet annat bekymrade honom än att ha skulle komma för sent till lägret... Nåvä gnart var hans lidande för alltid salut. Ja tror inte, hans plågor voro svåra; men ha var så rädd för att ni skulle sakna föda. Ja lemnade honom i hålan och förde hit åsnorn: såsom han begärt. Etoile-Filante hade be gagnat tillfället till att galoppera gin väg har någon af er sett honom här? Nu hördes ett botande sorl bland hela mas san ; det ver icke längre hungern och det raser lonna föder som på ett sådant sätt fann sit