Dagens Nyheter – 9 november 1872, sida 2

RAT nn Fantadt allt hans tal om sin ogenomträngliga ud. — Dieu! Vi äro ändå bra besynnerliga! tänkte Cigarette. Om vi göra en god gerning, dölja vi den såsom en stulen matbit, vi äro så rädda för att man skall få reda derpå men om de der förnäma verldsmenniskorna göra något som är bra, så låta de sig angeläget vara att det blir utskriket från hustaken, och de springa sjelfva ängsliga omkring på gatorna, för att förvissa sig om att det verkligen kommer till allas öron. Dieu! hvad vi äro besynnerliga! Och hon sporrade sin häst och red i starkt traf fram till det stora lägret, en riktig stad af tält. — Cest la Cigarette! Se der det rop som gick från mun till mun, då soldaterna på afstånd varseblefvo den lilla amezonen, åtföljd af sina spahis. Hvad hon uträttat var för längesedan kändt genom en ordonnans, gom redan den föregåeade aftonen begifvit sig i sporrsträck till högqvarteret för att meddela underrättelse om förloppet och utgången af bataljen. Nästan hela hären var i farten, väntande på sin älskling, den franska ärans räddarinna. TLikasom vågorna följa efter hvarandra på det stormiga hafvet, så kommo nu soldaterna springande led efter led, flock efter flock, för att möta henne, alla jublande, alla hänryckta, alla fattade af denna mäktiga psjälsrörelse, omöjlig