Dagens Nyheter – 9 november 1872, sida 1

-—-— VV att beherrska, som:kan förekomma endast hos sydländska naturer. Hon öfverväldigades, hon uppslukades af denna ofantliga störtsjö af idel entusiaster, hon öfverröstades, hon förstummades utaf denna storm af lifliga, högljudda helsningar. Likasom hennes spahis gjort qvällen förut, så gjorde alla dessa krigare nu, deras ansigten logo mot henne, de sträckte mot henne sina händer, de kysste hennes fötter och skörten på hennes lifrock, de lyftade henne från hästen och buro henne på sina armar i triumf in i lägret. . Hon var deras — deras egen — armåöng barn, som alltid roade dem under deras lediga stunder, och hvilkens röst, då den talade till deras döende bröder, alltid var mild som en engels. Och nu hade hon räddat deras fanas ära; bon hade gifvit dem och Frankrike hvad som syntes dem mera värdt än allt annat i lifvet — segern. De älskade henne — ack, Gud! hvad de älskade henne! — och hon var lycklig och stolt som ännu ingen drottning; hon älskade dem tillbaka. När hon blickade ned på dem, visste hon att icke en man andades bland hela denna bullersamma massa, som icke — åtminstone i detta ögonblick — med glädje skulle ha dött, för att lyda en befallning af henne. Hon kunde väl vara en sorglös ung coquette, en liten stråtröfverska, ett nyckfullt barn, en illfundig elfva; men hon var något mera än