Dagens Nyheter – 7 november 1872, sida 1

-— OAL — gom han, fått försmäkta och dö, utan att hon gjort det minsta för dem. Ja, dessa och dylika frågor kunde hon väl framställa, men hon hade intet svar att gifva på dem. Hon var nu uttröttad och längtade efter hvila; hennes ögon voro heta och svedo, hennes mjuka, välformade lemmar värkte, hennes strupe var förtorkad till följd af långvarig törst och inandningen af sand och dam. Men likasom hon uppoffrade sin festdag för Lon Ramons skull, så satt hon nu tåligt vid Cecils läger, icke unnande sig sjelf den sömn hon så väl behöfde. Hon visste väl att det gick gladt tillväga ett stycke derifrån — på den plats, hvarest spahis bivuakerade — och att den mest lysande triumf, den mest storartade hyllning väntade henne sjelf, som denna dag beredt fransmännen seger, om hon infunne sig bland sina tappra gossar; men likasom hon förnekade gig att sofva, likaså afstod hon ock för hans skull från att dela denna segerglädje, som hon i sin barnsliga fåfänga värderade så obeskrifligt högt. Hon fortfor att vaka, och timmarne förgingo. Det blef helt tyst i lägret; de enda ljud som utifrån nådde hennee öron förorsakades af patrullerna, när de gång efter annan passerade hennes tält. Då och då gaf hon den sofvande vin oller UNDER SKILDA FANOR. 66.