-— oo VäaVv rr sade hon till gig sjelf, såsom ett slags ursäkt för sin syaghet. Och under det hon furtfor att tvätta honom — hans bröst, hans ansigte, hang hår, hans skägg — afspeglade sig ömpgevis tusen stridiga känslor i hennes rörliga anlete. Ibland var dess uttryck ömt, mildt och kärleksfullt, ibland passioneradt, ibland åter svartsjukt, stolt, barmfuilt och otåligt. Han var ingenting för henne, tänkte hon i dessa ögonblick af dåligt lynne. Morbleul! Han var en aristokrat, och hon var ett folkets barn. Hon hade afvisat både hertigar och markiser som gjort henne sin cour; bon hade vant sig vid att njuta den mest oinskränkta frihet och att, sjelf stolt och sorglög, se omkring sig slafvar, tillbedjande hennes skönhet — bahl! hvad rörde det henne, om denne man lefde eller dog? Ifell hon räddade honom, skulle han buga sig helt kallt och obesväradt, medan han tackade henne, och dervid ha sira tankar fästade på — den förväma damen. Och dock fortfor hon att sköta honom. Cecil hade fått ett slag af hästens hof, då det stackars djuret föll, samt döfvades deraf. Hans går voro lindriga märkvärdigt nog, om man tänker på huru många hundra hugg blifvit måttade åt hozom. Men det ver dock svårt att återkalla honom till lifvet igen; han förblef fortfsrande blek och orörlig. Cigarette började oroas öfver denna långa medvetslöshet; hon intogs af en farhåga, hvil