nande, (Korrespondens till Dagens Nyheter.) Den 4 november. En högtid, den första i sitt slag inom vårt kära Södermanland, har i dag firats vid Bie, hvilken säkerligen skall fortlefva i de mnärva randes minne och bjertan. Penna högtid bestod deruti, att Södermanlands första folkhög skola dervid förklarades öppnad af dess bestyrelses ordförande, hr doktor Levin, som i ett längre föredrag redogjorde för folkhög skoleidns uppkomst och utveckling i de tre skandinaviska länderna Sverige, Norge och Danmark. Tealaren erinrade dervid om folkhögskoleidns grundläggare, den ädle, nu hän sofne biskop Grundtvig i Danmark; huru denne, redan på 1840-talet der inrättade en dylik bildningsanstalt för bondens söner, för att hos dem väcka kärlek till upplysning, frihet och fådernesland; äfvensom huru sedan dess, och synnerligast efter det olyckliga dansk-tyska kriget, allt flere och flere folkhögskolor der uppstått, så att nu deras tal öfverstiga 50, emedan det lilla danska folket allt mer och mer lärt sig inge behofvet och vigten af dees söners bildning och upplysning. Dessa skolor utgöra nu, så att såga, danska folkets dyrbaraste egendom, hvilken de också på allt sätt omhulda, hvilket äfven medfört och kommer jie medföra Jen rikaste välsignelse för dess and. Sedan talaren noggrant beskrifvit de danska folkhögskolorna och derag skaplynne m. m, dyl., öfvergick han till de norska och slutligen till de svenska, för hvilka han närmare redogjorde, och hvarvid han påvisade att, till följd af de olika förhållandena Jänderna och folken emellan också undervisningens gång och plan i de särskilda länderna måste blifva nå got skiljaktig, ehuru alla syfta till samma mål: att väcka och stärka kärlek till upplysning, frihet och fädernesland. Talaren redogjorde härefter för Södermanlands folkhögskolas uppkomst och ekonomiska ställning för närvarande, hvilken senare, till följd af det myckna motstånd den rönt, syn nerligast af herremännen, visserligen icke var lysande, men dock vida bättre än man vågat hoppas, enär ej mindre än 36 elever blifvit anmälde och antagne, hvarigenom kassan fått en väl behöflig förstärkning. Dessa ynglingar, gom de fleste redan den 1 dennes infunnit sig och sedan dess dagligen emottagit undervisning af sina lärare, lade talaren nu på hjertat några goda, raderliga råd och uppmaningar att med flit och uppmärksamhet söka inhemta och tillgodogöra sig de lärdomar deras lärare dem bibringade, på det att de (ynglingarne), när de en gång lemnade skolan, måtte kunna utgå som sanningens och upplysningens apostlar ibland vårt folk. Talaren framhöll ock — förmodligen icke utan utan orsak — en mängd af de skäl eller rättare farhågor, som motståndarne till den vackra och fosterländska idda hysa — allt de obottärdigas förhinder naturligtvis — hvil ka han dock på det klaraste och tydligaste vederlade, visande, att man tvärtom hade att af skolan förvänta allt möjligt godt, hvarför han ock ville nedkalla Guds välsignelse öfver denna läroanstalt, som han nu förklarade öppnad. Vi hoppas och tro att 1et frö, som genom denna skolas öppnande blifvit nedlagdt, för vårt älskade fädernesland och dess folk kommer att bära herrliga och oförvanskliga skördar! Vi try detta, sade vi, och det på grund deraf: 1:o att idån i sig sjelf är god; 2:0 att vi i skolstyrelsens ordf., dokt. Levin, hafva både ett vakande öga öfver skolan och en fader för dess elever; 3:0 att vi, såsom syntes och hördes af de lektioner vi i dag öfvervoro, i såväl skolans föreståndare, fil. dokt, Wallin, som ock dess 2:ne lärare, mag. Karlgn, lyckats få sådana män, som icke blott tycktes vuxua sitt vig. tiga och ansvarsfulla kall, utan ock syntes med kärlek och värma omfatta detsammma. Desse, likasom dokt. Levin, hvilken äfven lotvade att 2 timmar i veckan meddela undervisning i hvad som rörer helsovården, äro dessutom, liksom han, särdoles enkla och anspråkslösa. Denna skola är således i detta fall särdeles lyckligt lottad. När man nu besinnar allt detta, och att det hufvudsakligen är dokt. Levin, som genom sitt I ouitröttliga nit genomdrifvit allt detta, så må man rättvist erkänna, att om denna orts ba folkning står i stur förbindelsa till någon, så är det visserligen till konom. Till sist må nämnas, att h. ordförande hade avtiohatan att Stl an ankal och tarflio middagtt