Dagens Nyheter – 6 november 1872, sida 1

ken isade hennes blod och väckte hos henne en förtviflan, gom hon aldrig förr erfarit. Efter en stunds overksamhet sprang hon plötsligt upp, hittade några tändstickor och antände de ännu ej förbrända vedträden. Snart upplågade en eld, och hon värmde derpå den åt generalen ämnade soppan, hvilken hon spädde med några droppar rödt vin ur en i närheten stående butelj. Medelst en sked, som hon förde in mellan hans tänder, lyckades det henne att hälla i honom litet af denna soppa. Den varma drycken gjorde snart åsyftad verkan, lifvet tycktes skynda att återkomma, och redan till hälften medveten om sin tillvaro, begynte han af sig sjelf begärligt dricka ur skålen, som hon höll invid hans mun, Hans ögon voro ännu tillslutna, men han rörde på sig, sträckte ut sina lemmar och mumlade några ord, som hon icke kunde höra, hvarefter han drog en djup suck och vände sig ifrån henne. — Han skall nu gofva — han är räddad, tänkte hon, betraktande honom med en blick, som på en gång uttryckte glädje och missbelåtenhet. Bah! Hvarför gjorde hon ideligen tjenster åt denne man, hvilkens hjerta helt och hållet beherrskades af en gvinna, som aldrig skulle bereda honom annat än sorg och smärtor här i verlden? Hvarför besvärade hon sig så mycket för att förhindra havs lifsgnistes utslocknande, då så många tusen andra, lika goda