Dagens Nyheter – 5 november 1872, sida 1

solens uppgång och förtärt endast en liten bägare dåligt vatten — fastän hon. var både hungrig och uttröttad, skyndade hon ifrigt att uppsöka de sårade och döende krigare, som lågo spridda öfverallt på valplatsen. Hon kom gärskildt ihåg en af dem, hvilken hen sett kämpa med så mycken hänförelse, då hon på middsgen anlände till stället, åtföljd af sina spabis. Det var en fasansfull syp, som här mötte hennes blick — den torra slätten, åt hvilken den nedgående solens sista strålar gåfvo en rödaktig belysning, låg der betäckt med döda kroppar, med stympade lemmar, med djur och menniskor, som vredo sig i dödsqvalen. Det var en syn, som alltid gick henne djupt till hjertat. Hon var en förträfflig soldat; så länge striden pågick, kunde hon, så väl som någon annan, såra och döda utan medlidande; men när krigets vilda passioner lagt sig, när slagtningen var till ända, då ville hon göra allt för att mildra de sårades lidanden. Från sin första barndom hade hon fått vänja sig vid sådana scener som denna; huru ofta hade hon icke, medan hon ännu var en liten flicka, tultat omkring på slagfälten och med sina små händer smekt en eller annan död krigare, som några timmar förut gifvit henne namnam, samt klappat honom på kinden så hårdt hon kunnat, för att väcka honom. Hon hade ofta nog bevittnat väldiga slagt