Dagens Nyheter – 2 november 1872, sida 2

gilfverskaft och midt ibland allt detta nakna zusavhalsar, skinande franska bajonetter, frustande hästar med fladdrande manar och slutligen, svajande öfver det hela, den slitna, blodbestänkta tricoloren, genom hvilken kulor flögo i hvarje sekund, men som dock aldrig sänktes eller föll, ehuru gång efter annan den hand, som uppbar stången, afhöggs eller förlorade sin kraft i döden, emedan alltid vid sådana tillfällen en ny, frisk hand skyndade sig att fatta densamma, innan fanan ännu hunnit vackla eller darra i fiendens åsyn. Jögarne kunde icke röra sig ur fläcken; all förbindelse mellan dem och deras andra kamrater var totalt afeskuren. Deras ofta upprepade försök att genombryta de fiendtliga 1ederna visade sig fruktlösa. Hvar och en af .sqvadronens medlemmar, som ännu lefde, sökte försvara sitt lif genom en oupphörlig, andlös kamp — genom att utan uppehåll slå omkring sig med sabsln åt höger och venster, framåt och bakåt. Slagtningen fortsattes timme efter timme; männen blefvo berusade af blodångorna. Det var ett storartadt och på samma gång fasaväckande skådespel att åse denna vilddjursstrid, denna sammangyttrade massa af pustande, suckande, flämtande, stönande menniskor och kreatur, som ideligen rörde sig fram och åter i dammolnet, alla begjälade af hat, törstande efter blod och kämpande för sina lif. Det var förfärligt hvad dessa menniskor ut