Dagens Nyheter – 2 november 1872, sida 2

öfverallt i lägret. Huru gerna han än önskade det, kunde han ej, oaktadt han förde ett lif af ständiga vedermödor, lidanden och försakelser, beannlysa ur sin gjäl ett minne, som blott alltför ofta sysselsatte densamma — minnet af en qvinna. Han kände sig nästan frestad att skratta åt sig sjelf, der han låg på en improviserad bädd af rutten halm och aftvingade sitt bjerta den bekännelsen, att han. var nog galen att älska denna qvinna, hvilkens stolta blick hvilat på honom med ett så innerligt deltagande. Om han blott i verldens ögon innehaft den rang, som ännu i dag lagligen tillkom honom, skulle han kunnat eftersträfva — och hade kanske äfven lyckats — att hos henne väcka genkärlek. Men denna möjlighet fanns icke vidare för honom. Nåja, det var ju blott en enda ny uppoffring lagd till de många han hittills frivilligt underkastat sig. Han var död. Han måste, likasom den döde, afstå från att värmas af glödande kyssar, att semekas af en älskande qvinna, att hedras af menniskorna och att se glada önskningar förverkligade. Hittills hade han aldrig förnedrat sig till att ångra det olycksbringande steg han tagit; och äfven nu qväfde han hvarje sådan känsla säsom föraktlig. Flick-Flack, som legat sofvande vid hans bröst, begynte nu morra och visa sig orolig. Cecil reste sig upp, och med den lille hunden under armen blickade han ut genom tältöpp