dan han af dennes osanna uppgifter och vilsele. dande framställning kommit underfund med, att t. f. stadsfiskalen i detta mål ej vore någonting annat än en framskjuten docka. Han yrkade derför laga ansvar, men förbehöll sig att en annan fång få närmare utveckla sin talan. — Målet uppsköts. (D. A.) Bedriägeri och stöld. För en tid sedan infann sig en hos boktryckarfirman Norstedt Söner anställd arbetare vid namn P. F. V. Möller hos husegaren L. P. Drougge, boende å Ladugårdslandet, med anhållan att få läna 200 rdr mot pant af en honom tillhörig sparbanksbok, enligt hvilken han skulle hafva innestående i sparbanken mellan 6och 700 rdr. Drougge gjo:de i början svårigheter, men lät slutligen beveka sig till att lemna det begärda lånet på en månad mot en provision af 20 rdr. Han kom dock snart underfund med, att han gjort en sämre affär, ty det befanns, att sparbaksboken var förfalskad, i det nemligen två posten, den ena på 450 och den andra på 200 rdr, lifvit af Möller sjelf inskrifna i densamma. Följden af denna upptäckt var den, att Drougge anmälde förhållandet på detektiva polisafdelningens kontor, och efter vidsträckta efterspaningar lyckades det slutligen två konstaplar, tillhörande dennsa afdelning, att få reda på Möller, som för Drougge uppgifvit sig vara handlande, men för kort tid lemnat Norstedtska boktryckeriet och låtit anvärfva sig som fältsignalist vid pontonierkåren. Möller medgaf genast den mot honom gjorda angifvelsen och omnämde tillika, att han i sällskap med då varande mekaniske arbetaren, numera fåltsignalisten, A. L. Sernqvist förstört de upplånta penningarne, med undantag af 14 rår, för hvilka han inkört en gräddkanna af nysilfver. som han skänkt bort åt ett ogift fruntimmer af sina bekanta. Sernqvist blef i anledning deraf hörd samt erkände, förutom hvad som enligt Möllers berättelse låg honom till last, att han i en annan persons namn skrifvit en räkning på försåldt mjöl, hvilken Möller skulle hafva 1 beredskap för att i händelse af bohof för Drougge dokumentera sig som handlande. Denna försigtighetsåtgärd var dock öfverflödig, ty D fann sig fullt belåten med Möllers ord och hans sparbanksbok. Upptäckten af ofvannämda brott har gifvit anledning till, att en mängd stölder kommit i dagen. Polisen hade nemligen någon aning om, att Möller och Sernqvist tillgripit flere af de ytterrockar, som vid ätskilliga tillfällen under eftersommaren bortkommit på offentliga ställen i hufvudstaden, och då de tilltalade härför blefvo ansatta, erkände de båda, att de gemensamt olofligen tillegnat sig sju ytterrockar, nemligen två i Berns salong, två på Djurgårdsteatern, en på Alhambra och en på Dramatiska teatern samt en på Operakällaren, hvar jemte de äfven vidgått, att de ur två juveleraceodar stulit fyra guldringar, hvilket allt de hos åtskilliga pantlånare hypotiserat. En del af dessa pantlånare voro vid förhöret tillstädes, och en af dem erbjöd sig att utan ersättning återlemna två hos honom pantsatta guldringar, hvaremot de öfriga fordrade att återfå sina penningar. Egarinnan till den bortskänkta gräddkannan har redan förut till polisen öfverlemnat densamma för att tillställas den person, för hvars penningar den blif: vit inköpt, eller husegaren Drougge, hvilken sålunda fär tillfälle att göra sig betäckt för åtminstone någon del af den öfverenskomna räntan, om han också måste underkasta sig ledsamheten att förlora hela kapitalet. Mälet uppsköts för flera pantlånares hörande.