— TOUV — en mängd storheter, gom kommit till Algier endast för att följa hertiginnan Corona till hvad hon kallade sin förvisningsort — en förvisningsort som skulle ha synts nästan hvar och en annan icke allenast dräglig nog, utan äfven mycket angenäm, men som likväl icke kunde synnerligen behaga henne, hvilken vant sig att herrska genom sin skönhet inom Paris högsta kretsar. Åtskilliga tidsfördrif och nöjen voro avordnade för att förjaga ledsnaden; ett halft dussin skickliga aktörer och aktriser från Paris uppförde en liten munter vaudeville i en för tillfället inrättad teater; der funnos också pågra firade italienska sångare, som en kejserlig prins fört med sig på sin lustjakt; der spelade en ypperlig orkester; der haglade qvickheter, och alla hemburo Venetia sin hyllning på det mest eleganta sätt. Dock var hon just icke road — hon tyckte sjelf nästan att hon hade tråkigt. — Förskräckligt, hvad dessa menniskor äro intetsägande. De ha ej hälften så stor förmåga att intressera som denne soldat! tänkte hon en gåvg,i det hon vände sig från en pair af Frankrike, en österrikisk erkehortig och en rysk diplomat. Och hon smålog ofrivilligt, då hon sedan frågade sig sjelf hvad dessa fashionabla herrar skulle känna, om de visste, att hon ansåg dem dummare än en simpel jägarekorporal. Men de sade henne endast gaker, hvilka