lek till sin fordne husbonde var varm och innerlig. Förgäfves sökte Cecil öfvertala honom att frångå sitt beslut; alla hans förnuftsskäl föllo såsom hagel på ett harnesk och gjorde ingen verkan. Hans föresats var orubblig. — Men hör mig då för all del, sade han slutligen. Ser ni inte, att ni plågar mig med er sjelffuppoffring? Om jag visste, att ni uppnått en högre grad, om jag visste att ni gjort lycka i denna armå, förstår ni ej, att jag då skulle glädjas — lika mycket som jag nu är bedröfvad — deröfver att jag fört er hit till Afrika? — Är ni bedröfvad för det jag kommit hit, sir? Dertill finns ej det ringaste skäl, svarade Rake. Gud välsigne er, herre, det här lifvet passar för mig, I hela min tid har jag aldrig varit så lycklig som nn. Jag vill vara simpel goldat, sir; så länge är jag nöjd och trygg — men blir jag officer, skulle jag få ett ständigt band på mig, som jag ovilkorligen komme att förre eller senare gönderslita. Sen vore det slut med min lycka. Det är således inte värdt att ni talar med mig mera om denna sak; jag har redan svurit, och ni har hört min ed, och ni vet också att jag skall hålla den. Jag tuktade nyss denne spahi, för det han var oförskämd och betedde sig som ett nöt; likaså skall jag utan tvekan traktera Svarte falken med några tum kallt stål, om han är nog skamlös att erbjuda en sådan grofhuggare som jag är de