Dagens Nyheter – 1 november 1872, sida 1

-— 481 — Hvem har sagt er dessa tokerier, sir? frågade Rake med häftighet. — Det kan göra er detsamma, käre vän. För resten kallar jag inte tokerier hvad som i sjelfva verket är en yttring af det största ädelmod. Jag är ytterst ovärdig en så ofantlig uppoffring från er sida, och jag vill derför skynda att underrätta vederbörande om. sanna förhållandet, på det att hädanefter era stora förtjenster må bli... — Stopp lite, sir! ropade Rake ifrigt. Jag ber, att ni behagade vara så god och inte utsäga hvad ni tänkte. Jag vill inte vinna befordran — inte ens om sjelfva kejsaren befallde det och komme hit i egen hög person, för att tillse, att hans befallning blifvit åtlydd. Jo, det vore just vackert! Jag officer och ni korporal, jag kommenderande och ni lydande! Vid Gud, sir! lika gerna må vi sätta ermåns kökspojkar på generalernas hästar och låta marskalken skura soppkittlarne. — Nej, visst inte, I hela denna här finnes ingen tapprare soldat än ni; det är er rättighet att bli belönad för era tjenster. Och jag försäkrar er; ni gör mig en stor orättvisa, om ni tror att jag inte skulle lika gerna mottaga en order af er som af hvilken marskalk som helst. Tårar framträngde i den fruktansvärde Crache-au-nez-dla-Mortst ögon. Han kände ett oemotståndnigt behof af att tala, för att kunna gifva luft åt sina känslor. UNDER SKILDA FANOR. 6.