Dagens Nyheter – 31 oktober 1872, sida 2

Utrikes-Nyheter. Det är en gifven sak, att den liberala preussiska tidningspressen gifver uttryck åt den förbittriog, som i Berlin och hela norra Tyskland är rådande öfver herrehusets trotsiga motstånd med hänsyn till regeriogens frisinnade förslag till ny kommunallag, ett förslag, som dessutom varit föremål för den andra delens af preussiska riksdagen mogna öfver: läggning. ltt af Berling förnämsta blad National Zeitung gifver i sitt nr för den 26 d:s sin harm luft i en ledande artikel, hvari det förklarar herrehusets afskaffande vara det enda lämpliga medlet för att få ett mera tidsenligt reformväsende i Preussen. Tidningen yttrar bland annat: Ifall det verkligen skulle inträffa, att regeringens förslag om ny kommunallag strandar, önska vi intet annat, än att herrehuset ännu ytterligare ville visa sig i sin hela glans. Vi hoppas då tillitsfullt, att det kommer att gräfva sin egen graf, så att vi snart må kuuna förrätta jordkastningsceceremonien. Vi kunna icke nog uttrycka vår förfäran öfver våra junkrars brutala, högfärdiga och ofosterländska tänkesätt, deras förakt för folket och derag usla gnideri i penviogsaker. Bördorna vilja de oj välta ens på de rika industriidkarne, utan på småfolket, daglönarne och fabriksarbetarne! Vi lefva under en monarkisk författning och måste taga dess fördelar med dess brister. Men allting har sin tid! Ständigt rotfästes allt djupare och djupare den öfvertygelsen, att man på det heia taget icke kommer någon vardt med herrehuset, och att den enda tänkbara reformen är att afskaffa detsamma. Skall landet fortfara att arbeta med och mot detta herrehus, komma vi blott att slita ut våra krafter på ett gagnlöst Sisyphusarbete. Den bekante ryske publicisten Schedo-Ferroti, hvars rätta namn var baroa Th. v. Fircks, har den 22 d:s aflidit i Ryssland. Genom sin skriftställareverksamhet har han mycket bidragit till de reformer, som under Alexander II:s tid tillämpats i Ryssland. Tid efter annan ha rykten varit i omlopp om att underhandlingar, som förts mellan Petersburgskabinettet och den heliga stolen i Rom ledt till ett tillfredsställande arrangement. För icke länge sedan tillades, att upprättandet af en påflig nuntiatur i Petersburg vore en afgjord sak. Denna underrättelse lät likväl temligen otrolig. Det är svårt att inse hvarför czaren skulle visa den helige fadren denna uppmärksamhet, då icke en gång de katolska makterna låta märka någon böjelse att göra St Peters sak till sin. Det är icke första gången som de ultramontana söka imponera på de i tron vacklande genom att tala om nyförvärfvade allianser. För icke längesedan utspredo de det ryktet, att några katolska dignitärer fått öfverhand vid hofvet i Berlin och genomdrifvit utnämnandet af en påflig nuntius i erkebiskopens af Posen Ledochowskis person. Alltsammans reducerade sig emellertid till fromma önskningar. Ingenstädes finner den nödställda kurians spanande blick något tillmötesgående; i Österrike visar man sig kall mot den, i Frankrike söker man undvika att visa hvad man tänker, i Spanien och Italien finner den höfliga, i Preussen en öppen motståndare. Vänner har den endast i sådana storheter som Chambord, Don OCarlos m. f., hvilkas förhoppningar äro lika osäkra som kurians egna. Att kurian i denna sin nöd vändt sig till Ryssland, är icke besyn nerligt. Ryssland är en respektabel makt, hvars bistånd möjligen skulle kunna återställa kurians aftagande lifskraft; och det är troligt att kurian gerna skulle uppoffra katolikerna i Polen, om kabinettet vid Newa ville lägga sin tyngd i Europas råd uti kyrkans vågskål. Härvid skulle man emellertid kunna anmärka, att Ryssland ända sedan 1863 russificerat sina polska undersåter och mycket strängt kontrol lerat det katolska presterskapet, hvilket under insurrektionen visat sig vara de farligaste na tional. polska uppviglarne. Efter upprorets undertryckande måste dessutom ett betydligt antal polska prester beledsaga erkebiskopon af Warschau, Felinski, i den siberiska landsflykten. Hittills har endast en sak stått i vägen för kongress-Polens fullständiga russificering, och det har varit katolicismen. För att gå denna riktning in på lifvet, började man efter år 1869 i Litthauen införa ryska språket i den katolska gudstjensten. I guvernementerna Minsk och Wilna har denna reform äfven gjort betydliga framsteg, och om man fortfarande går till väga lika energiskt, så skall den äfven i de öfriga polska landsdelarno ha få svårigheter att öfvervinna. Det