Dagens Nyheter – 30 oktober 1872, sida 2

-—Arv direkt på spörsmålet, fann han, likasom ofta parlamentariska talanger, rådligast att hålla ett tal, som handlade om något helt annat än det hvarom fråga var. — bir, det finns många sådana konstiga figurer gom jag, yttrade han. De kunna inte på några vilkor hålla sig i skinnet, när andan feller på dem, Det är oförståndigt att tadla dem föret; ty de äro så skapade, ser ni, och man kan väl ej förebrå dem hvad som de inte rå för. Nåväl, sir, Frankrike begriper detta och säger derför till sig sjolf: Här har jag nu dessa vildhjernor, om jag håller dem strängt, får jag ingen nytta af dem alls — de hoppa då öfver skaklarne och fylla mina arbetsfängelser. Men det är soldater jag behöfver, och inte fångar. Jag kan ej heller låta dem stanna hemma, emedan de skulle förderfva hela armån, utan jag måste laga att de bli använda, der det går hett till; då göra de mig nytta, och den eld, som lågar i deras inre, blir förhärjande för fienden, Så tänker och handlar Frankrike; och äro inte turcos lika goda krigare som någonsin de bästa europeiska? Jo, det är säkert; men hade de lefvat i England — Gud välsigne den gamla, dyra fädernetorfvan, fast det är rent förbannadt, hyad fördomen trifs der! — så hade de blifvit ansedda good for nothing; ingen skulle der ha upptäckt detta tusan djefligat som finns hos dem. Nej, rutinen förblindar alldeles engelsmännen. Hänga folk,