Dagens Nyheter – 30 oktober 1872, sida 1

-— 400 adet kunna de, och den konsten är väl inte så stor; men att göra folk af fän, det är någonting som de inte begripa — till stor olägenhet för dem sjelfva. Rake slutade härmed sitt anförande, som kanske var affattadt i mindre väl valda uttryck än politiska tal i allmänhet, men innehöll desto mera ganning. — Ni har rätt. Men ni går ifrån ämnet, yttrade Cecil vänligt. Söker ni med flit undgå att bli befordrad? — Ja, sir, det gör jag, sade Rake i något vresig ton, ty han märkte att han råkade i allt större trångmål. Det gör jag visst. Jag passar inte till officer mer än er stöfvel. Jag skulle aldrig ha en glad dag, om jag tvangs att lemna ledet. Och hvad medaljen angår — o, du min store! hvad den skulle göra wig mycken förtret! Jag skulle pantsätta den för en butelj vin den första dag, då kassan toge slut, eller ock skulle första moukiera få köpa den af mig för en kyss eller en blick från sitt svarta ögonpar. Nej, tro mig, sir, detär bäst för mig att jag bar det som jag har. Cecil betraktade honom med en min, som sade mera än många ord. — Rake, yttrade han, jag känner er bättre än ni sjelf tror eller vill. Min ädle kamrat! ni afsöger er en ärofull framtid och gör er illa beryktad endast derför att ert goda bjerta icke tillåter er att stiga i graderna, medan jag qvarstår på samma låga ståndpunkt som förr.