Jag kommer ihåg, hvad general Villefleur en gång berättade för mig — han har .en tid haft högsta befälet här i Algier — att nemligen bland härvarande zuaver och turcos finnes en mängd välborna män, gom duga platt till ingenting, ståtliga skälmar och vällustingar, som från början innehaft de fördelaktigaste platser i samhället och dock ställt så illa till åt sig, att slutligen inga andra alternativ återstått för dem att välja mellan än ett pistolskott, aflossadt med egen hand, eller ett dödande hugg af en beduins sabel. Förmedligen är er korporal en af dessa afsigkomna storheter. — Ja, det är — möjligt. — Ni tycks tvifla derpå? — Jag vet sannerligen ej hvad jag skall tro; åtminstone tycks denne man aldrig ba varit i stånd att begå en vanhedrande handling. — Ni tänker således att er skyddsling genom otur blifvit hvad han är, eller huru? ... Mycket intressant på min ära! — Jag kan verkligen icke säga er något om hans antecedentia. I följd af sin skicklighet i bildhuggerikonsten och min kännedom derom har han fått lida mycken smälek och förargelse; och äfven en soldat kan ha känslor, som man finner, ehuru det tycks vara märkvärdigt. Detta är orsaken hvarför j:g hyser deltagande för honom; och jag har beslutit att på lämpligt sätt näpsa öfverste Chå