ere teauroy, för det han gör mig till föremål för prat inom kasernerna. Hon talade i en bestämd ton; markisinnan de Renardidre fann sig föranlåten att icke yttra något vidare angående denna sak, och de båda damerna språkade sedan, om diplomatens poemer. XXIII. Emellertid återvände Cecil till kasernen. I det stora rum, hvarest han hade sin hviloplats, och der vanligen hans soldater brukade arbeta flitigt på lediga stunder, var för tillfället ingen inne, utom regementets hund, Flick-Flack, en snöhvit pudel, som låg och sof i sin vrå. Cecil slog sig ned på en bänk och begynte sysselsätta sig med ett nyss påbörjadt arbete, som intresserade honom mycket. Det var en grafsten åt L6on Ramon. Under det vår hjelte med skicklig hand inhögg bokstäfverna i stenen, voro hans tankar låvgl borta. Der han nu satt i ensamheten, föreföllo honom den nyhet, han samma dag läst i tidvingen, och det besök, han nyss aflagt hos den höga damen, såsom drömmar, hvilka efter uppvaknandet qvarlemnade en viss känsla af tomhet och saknad i hans själ. Han hade aldrig förr, tyckte han, fullkomligt känd med sig allt hvad han förlorat; det var