simple soldaten icke kan vara ett värdigt sällskap åt er. Med en bugning, som skulle ha anstått en marskalk af Frankrike, aflägsnade han sig långsamt, gående baklänges mot dörren, såsom han för längesedan mången gång aflägenat sig ur kungliga eller kejserliga audiensrum. Under det han gick, varseblef han sina schack-armer, hvilka voro uppställda i slagordning under en glaskupa. Hertiginnans knähund hade alltså icke fått tugga sönder dem. Sedan Venetia blifvit ensam, satt hon länge försjunken i tankar. Han syntes henne tilldragande, han intresserade henne; han hade ingifvit henne lifliga sympatier och väckt hennes beundran — hvilket icke lyckats någon annan man af hennes egen samhällsställning — och detta fastän hon var så stolt, att hon icke kunde annat än göra sig förebråelser för det hon så länge sysselsatt sig med en jägare-korporal. Hans eget medvetande af att han i sjelfva verket tillhörde den 3. .k. förnäma verlden, ehuru han för alltid öfvergifvit och förlorat anspråken på att anses göra det, hade, under det han var tillekammans med henne, föriänat hans uppträdande en anstrykning af melankoli samt en viss värdignet, som skulle ha förrådt för en vida ytigare betraktare än hon var, att han blifvit ippfostrad för att lefva inom la haute yolåe och att han hade minnen af en föregående