-— 4009 — hade åhört honom med en ytterlig förundran samt en känsla af liflig harm deröfver att en korporal djerfdes tala till henne i denna anklagande ton. Hans ord voro fullkomligt obegripliga för henne, ehuru hon väl märkte alt de voro allvarsamt menade och ur hans synpunkt väl befogade i följd af någon oförrätt, som hon skulle tillskyndat honom. Först när hon fick ge guldet, anade hon hvarom fråga var. — Jag vet inte hvad det är ni beklagar er öfver, sade hon; jag har inte skickat er några pengar. Hvad är det ni lägger mig till last? — Huru! utbrast han; har ni ej sändt mig dessa pengar? Är icke detta betalningen för schackpjeserna? — Nej. Efter hvad ni yttrade åt mig häromdagen har jag ej kunnat vara nog taktlös att ånyo erbjuda er betalning, då jag ju visste att jag derigenom endast skulle onödigtvis såra er. Hvem har så missbrukat mitt namn? Hans anlete Jjusnade hastigt, han drog en suck ; det märktes att i denna stund en sten föll från hans hjerta. Under många år hade han icke sett så glad ut som nu. — Ni gör mig obeskrifligt lycklig, min fru, svarade han. Ni kan icke föreställa er, huru bittert en förolämpning kännes, sedan man förlorat rättigheten att fordra upprättelse