fin bildning, utan äfven den mest upphöjda verldsåskådning. Omsider kommo de åter att tala om hans chef. — Ni tyckes icke vara alldeles okunnig om motivet för er öfverstes ovilja, yttrade hon. Säg mig uppriktigt hvad ni anser vara dess orsak. — Det är en lång historia, min fru. — Gör deteamma, jag vill höra den. — Jag fruktar blott, att den ekall trötta er. — Frukta ingenting ... berätta! Han lydde och begynte förtälja för henne historien em emirens och SÖknens perlat. Venetia Corona åhörde densamma från början till slut med ett intresse, som hennes vanliga umgängesvänner med sina qvickoch artigheter sällan förmått väcka hos henne. — Och denne barbar är er chef! utbrast hon, när berättelsen slutade. Hans fiendskap hedrar er! Jag inser mer än väl, att han aldrig kan förlåta er att ni hindrat honom från att fullborda sitt brott. — Ja, ännu har han ej förlåtit mig, det märks nog. — Jeg vill icke säga er, att ert bandlingssätt vid ifrågavarande tillfälle var ädelt, återtog hon med ett obeskrifligt mildt leende; som en man af heder kunde ni icke handla annorlunda, och känner jag er rätt, eftersträfvar ni intet beröm... Men en sak har jag ännu ej hört — hvilka kraftiga argumenter