ärligt soldathjerta samt att ni eger en gentlemans begrepp om heder. Han bugade sig ånyo. — Min fru, ni har gifvit mig full upprättelse för den förolämpning, som min fiende tillfogat mig. Dessa få ord uppväga mer än väl all den smälek, jag lidit under dessa många år. — En klen upprättelse, fruktar jag . . . Jaså, er öfverste är verkligen er fiende? Och hvarföre? Han betänkte sig ett ögonblick. — Den urspruvgliga orsaken vet jag knappast, sade han derefter. Han hyser antipati mot mig, förmodar jag. — Men är det brukligt, att officerare af en så hög rang som den han innehar visa en eller annan af sina soldater en dylik ovilja? — Nej, det är tvärtom mycket ovanligt, ehuru man i allmänhet kan säga, att officerare, som sjelfva utgått ur de djupa lederna, lättare fatta agg till vissa af sina underordnade, under det de gynna andra, än sådana som vid sitt inträde i regementet genast erhållit en högre grad. Detta är åtminstone den åsigt jag bildat mig genom studerandet af de båda systemernas verkningar. — Ni känner då till förhållandet inom engelska armån? — Åbja... något. — Och likväl föredrager ni att tjena i den franska?