— Ni kommer, förmodar jag, för att återtaga ert förbud. Ni har närmare. besinnat er och funnit skäligt att icke afsöga er min bjelp. Det skall verkligen glädja mig mycket att få fästa hans mejestäts uppmärksamhet på en af de bästa soldater inom hela franska armån. Dessa ord åstadkommo hos honom en piötslig förändring; de voro nog artiga, men på samma gång röjde de ett visst medlidande, gådant som man visar tiggaren. Hela hans medfödda stolthet uppreste sig, och han tog icke längre i betraktande att han var en man ur de djupa lederna. Han kom endast ikåg, att han en gång varit en gentleman, och sett — gåvidt gjelfuppoffring och en hederlig vandel aldrig kunna nedsätta en menniskas värdo — han ännu var en sådan. Han trädde fram och bugade sig med denna olegans som gjort honom så baundrad i fordza dagsr; och hon, gom var en fullt kompstent kritiker i slika sfseenden, tänkte: CDenne man har en gång lefvat vid de stora hofvent4. — Förlåt mig, min fru, svarade han; det är verkligen icke min mening att till en sådan grad missbruka er välvilja. Jag kommer i stället för att uttrycka min ledsnad öfver att ni begått ett — misstag. — Misstag! Den yttorligaste förvåning afgpeglade sig i den stolta damens blick. Hon kunde aldrig minnes att någon man hittills UNDER SKILDA FANOR. 59. I