FIKON INNE RS Nya upptäckter i Ishafvet. I dag som för tusen år sedan är det den ljuslockiga och blåögda skandinaviska folk. stammens djertva söner, som känna sig mest förtrogna med de nordliga hafvens faror och taga de festa prisen på denna forskningens och äfventyrs-andans vädjobana. Sedan sven. sken Gardar upptäckte Island och Erik Röde Grönland, hafva omkring tusen år förflutit: men nu, såsom då, ses nordmannens färutimrade och ofta torftigt utrustade snäcka leta sin kurs bland isberg öfver okända vatten. Det var icke länge sedan göegrafen von Petermann i Gotha erhöll underrättelse, att on horsk sjöman, kaptenen Altmann från Ham merfest, hade sett och närmare fastställt läget af det land öster ut från Spetsbergen, som nu i 255 år spökat på olika punkter af kartan, utan att man rätt visste hvad man skulle göra med det, ä Uti innevarande månad har samme von Petermann emottagit nya och ännu utförligare underrättelser om samma land — dena gång äfven från en norsk sjöbuss, kaptenen Nils Johnsen från Tromsö. Altmann hade sett landet från sitt skeppsdäck; Johnsen hade landat der, 7 Kapten Nils Johnsen seglade den 8 maj från Tromsö till Nowszsja Semlja på trandjursjagt. (När icke en mecenats kassa står till buds, är det hvalarne och skälarne, som med sin hud få gälda omkostnaderna för dessa resor,) ÖN ! Hans farkost var en liten segeljaxt, Lydiana, af 13 kommerslästers drägtighet och med 9 mans besättning; I.juni månad vändö sig Johnsen till den vestra hälften aft det vida hatvet och kryssade mot: slutet af samma månad i ost-sydostlig riktning från Spetsbergen midt i polarströmmen, som medförde en ofantlig massa is till Öst-Spetsbergen och Björn ön. I juli och augusti hade isströmmen vändt sig mor åt öster, åt Nowaja Semlja till, och lemnat dessa farvatten isfria. Sedan kapten Johnsen i juli och första hälften at augusti idkat storfisko på Spetsbergsbanken, begaf han sig på sin upptäcktsfärd. Den 16 augusti vid middagstiden, då han framträngt till 78,18, 46 nordl. bredd och 30? östl. längd, fick han det land i sigte, som först år 1617 fick en plats på kartan under namnet Wicheland. Vattenspegeln längs sydoch östsidan af ön var alldeles isfri, och följande morgon gick Johnsen i land för att från toppen af ett närliggande berg skåda ut öfver nejden. Hans afsigt var derjemte att försöka hvad jagten kunde gifva och att insamla drifved. Han fann, att hvad kapten Altmann från skeppsbord tyckt vara tre större öar är ett endå land, hvars högre och bergigare delar sammanhänga medelst lägre sträckor. Det hela omgifves af en skärgård. Johnsen, som väntat att i det inre möta anblieken af is-jöklar och snöfält, såg till sin öfyerraskning, att landet var bart. Endast på sydostsidan: var en liten is-jökel att se. Öfverallt lyste för öfrigt bergen i sina stenarters färger, och flora större, nästan isfria insjöar återspeglade himmelen, Stränderna omgåfvos af en ofantlig mängd drifved; som sträckte sig ända till 100 fot trån kusten och låg uppstaplad minst 20 tot högt öfver: hafvets flodmärke. Öns största tagd uppskattar Johnsen till-44 sjömil; Berget, från hvilket han skådade ut öfver det inre, ligger på öns nordspets, 799, 8 nordl, bredd, 30?; 15 östl. längd; Djurlifvet är rikt. Polartrakternas vanliga däggdjur och fåglar påträffados. Skälar pla skade i stor möngd.ivattnet; renhjordar betade i dalarne och på bergens sluttningar. Större och fetare renår hade Johnsen och hans män aldrig sett. Några af desga djur fälldes; ett ar-dem hado 2 till 3 tums späck i ryggen. Tronsgös museum förvarar nu denna väldiga rygg. Den norske kaptenen medtog äfven några stenprof och; några stycken växtförsteningar, som han skickat dels till Sverige, dels till Oswald Heer i Zärich, , Om aftonen den 17 augusti hissadekapten Johnsen åter segel och