Dagens Nyheter – 25 oktober 1872, sida 2

Om underofficerare och deras pensicnering. Litet hvar af svenska befolkningen har sig troligen bekant att det fiones en institution inom svenska arm6n som kallas för und:rs officerskår, bestående till största delen afintelligenta och aktningsvärda män, men hvilkas lott ingalunda är afundsvärd, ty utom det att underofficern i de allra flesta fall är dömd att qvarstå på den plats han har, är han nästan alltid tillbakasatt och vid indelta armån en ingalunda behaglig mellanhand, dels emellan officern och manskapet, dels emellan officern samt rusteller rothållaron. Skall något genomdrifvas som fordrar manskapets eller rustoch rothållarens samtycke, är underofficern det redskap som härtill användes, och han måste ofta uppoffra mycken tid och penningar för att vinna det åsyftade målet, som för honom blir en ambitionssak och i de flesta fall lyckas. Under mötena är underofficern nästan aldrig fri, då deremot officorn emellan exercistiden och sedan han gifvit underofficern sina befallnirgar kan nästan helt och hållet öfverlemna sig åt sin frihet. Fullgör någon af manskapet ej sin skyldighet, anses underofficeren lika mycket vara orsaken dertill som den felande, och den förstnämde måste möjligen uppbära dan första och största förebråelsen för det begångna felet. Mellan mötena har icke heller underofficern någon verklig frihet, ty ingenting kan uträttas utan att han måste vara med. Dels har han aflöningsmöten, dels samlingar, dels visitationer, dels resor för rekryters och remonters antagande, dels som fullmäktig för manskapet vid ting, dels afstraffningar, dels tillsyn öfver vissa honom tilldelade boställens skötsel och vård, dels värdering af boställen som skola ånyo utarrenderas, med flera resor, hvarom chefsembetena och majorsexpeditionerna gifva order till sqvadronsoch kompanicheferna och dessa i sin ordning till underofficerarne. För syner och besigtningar å manskapets torp har underofficern numera skjutspenningar för en häst, men är skyldig att biträda i tur i majorsexpeditionen, samt fanjunkaren i sqvadronseller kompaniexpeditionen tillika med alla här ofvan uppräknade tjenståligganden — och detta för, sedan kostnaderna för uniform, möten och rösor blifvis afdragna, en lön, uppgående till för sorgoanter och tanjunkare föga mer än 5 å 600 rdr. Vid andralifgrenadierrogementet samt skånska husaroch dragonregementena torde likväl vilkorea vara bättre. På denna lön måste underofficern försörja sig och familj och då kan icke har tillfälle att egna sig åt något annat yrke, hvilket icke heller befälet gerna ser, måste han under största försakelse och omtanke framsläpa ett tungt, mödosamt och glädjefattigt lif, som gör att han i få fall är duglig längre än till högst 45 år, men måste han oaktadt detta hänga med för att få fyllnadspension tillhan uppnått 30 tjenstoch 50 lefnadsår, (en del, som befälet har konsideratioa med, möjligen ett tiotal af år längre) för att kunena lifoära sig och de sina, ty den årliga pension som erhålles — ännu mindre än den ringa lönen — kan omöjligt räcka längre än halfva året till hyra, ved, kläder och lifsförnödenheter; och underofficerns lif, allt igenom mörkt, synes för ålderdomen fasaväckande, vid hvilken ålder dock så väl behöfves lugn och ro. De flesto officerarne inge och erkänna nu gerna, att armåns duglighet och brukbarhet beror väsentligen af underofficerarne; och rustoch rothållare veta mer än väl att det hufvudsakligen är underotficsrn de hafva att göra med. Må derför officerarne, tillsammans med rusthållare och rothållare, nvilka tillsams mans utgöra största parten af den lagstiftande makten, behjerta min anhållan och vid nästa riksdag stadga att underofficerårnes pensioner ökas så, att såväl fanjunkaro gom sergeanter få, då de uppnått 25 tjenstoch 45 lefnadsår, 600 rdr årligen. Armån skulle på så sätt ständigt hafva kraftfulla och dugliga underofficerare, hvilka säkert blefve belåtna med sin lott, ty de letde i visshet att på ålderdomen undgå lida nöd och brist. Erkännas måste att sqvadronsoch kompanichefer äfven hafva en alltför ringa pension och att densamma bordo ökas, om ej af samma skäl som underotficerns, så af rättvisa, ty icke kan det vara rättvist att generaler och regementschefer, endast derför att de haft Btor lön och hög rang, en i och för sig sjelf afundsvärd förmån, skola efter afskedstagandet erhålla en så enorm pension, propositionsvis till sqvadrons och kompanichefernas och uppgående för en del generaler till omkring lika