Dagens Nyheter – 25 oktober 1872, sida 1

nr IP 5 ennen De hade hvar och en sin historia, de hade hvar och en spelat en roll inom franska armön. Här satt på en pinne under taket en korp, som bar namnet Vole-qui-Veut. Denne hade en särdeles utpräglad karakter och var mycket känd bland zuaverna. I mången drabbning hade han deltagit, ridande på sin fordne egares bajonett. Han älskade striden och var särskildt beryktad derför att han alltid brukade skrika Tue! tue! tue! öfver hela slagfältet. Nu var han gammal och grå; och zuaven som egt honom var för längesedan förpassad till evigheten. Här fanns också en tam råtta — en riktig Cyieille moustachet — som i många herrans år lefvat i en infanmterists ficka på de smulor, som han kunde dela med sig af sin knappa ranson, tilidess det förfärliga brottet upptäcktes, att man lärt henne ställa sig på två ben och rega morrhåren, så ofta den af höga vederbörande afskydda marseljäsen sjöngs eller spelades i soldaternas lag, ett brott som förskaffade infanteristen prygel, hvarjemte råttan dömdes till döden, hvilket grymma straff hon undgick endast derigenom att Cigarette röfvade henne från bödeln och bragte henne i gäkerhet. Här var också en tjock hvit katt, som låg hopkrupen på gin dyna. Detta djur hade tillhört en turco och följt med honom på hans mulåsna under sju olika resor genom hela norra Afrika. På den åttonde färden blef