Dagens Nyheter – 25 oktober 1872, sida 1

till sin våning, som var bra nära himmelens skyar. Jag tycker om den fria rymden, brukade denna borgfru säga, Xoch foglarne sedan, som flyga så gerna tätt invid mina fönster. Och hon skulle ha kunnat tillägga, att foglarne äfvenledes ofta nog kommo på bosök i hennes lilla hem, ty ehuru knappt någon mensklig varolso fick öfverstiga dess tröskel, var hon så mycket gästvänligare mot de bevingade djuren, för hvilka nästan dagligen gädeskorn och brödsmulor voro utlagda på fönsterbrädet — en traktering, som de ingalunda försmådde. Som sagdt, Cigarette inträdde i sin höga bostad. En liten oljelampa brann här, spridande ett matt sken. Rummet var stort och hade åtskilliga invånare, af hvilka alla voro försänkta i sömn, utom en, som gick henne till mötes på tre ben och viftande sin yfviga svans strök sitt lilla klotrunda hufvud mot hennes benkläder, under det han sneglade på henne med ett ömt uttryck i sin blick. — Bouffarick — Bouffarick, min gosse! hviskade Cigarette i smekande ton, och den lilla hunden styrde belåten sin kosa tillbaka till det hviloläger af hö, com han nyss lemnat. Han hade förlorat ett af sina ben under en blodig batalj, efter hvilken han förblef liggande invid sin döde husbondes bröst på slagfältet i tre hela dagar och nätter. Cigarette fattade lampan och beskådade ledamöterna af sin familj.