Dagens Nyheter – 24 oktober 1872, sida 2

jorden till ett helvete för mig. Hon hade fått sin skönhet förevigad genom min målning, och hon beköfde mig icke mera. Hela staden talade om hennes fägring, hennes älsklighet, då mitt verk exponerades... Sedan har jag äldrig målat. Jag kom hit... Oah skadan var ju inte så stor; en artist mer eller mindre, det kan qvitta verlden lika. Snart skall ock ett menniskolif mindre finnas; men hvad betyder en bland millioner? Knappt hade han tystnat, förrän en störtflod af blod frambröt ur hans mun. Hans kamrat hade flera gånger förr sett honom uppkasta blod; men nu tänkte han genast, hvad han aldrig förr tänkt, att det var döden som kom. Han reste honom upp och höll honom i sina armar, ropande på hjelp med hög röst. Den franske soldaten såg på honom med detta uttryck af innerlig tacksamhet, som framlyser ur den döende hundens öga, vär han i sista stunden känner sin käre husbondes smekniog och hör hans vänliga röst. Ni har inte öfvergifvit mig, mumlade han med knappt hörbar störma, under det att lifvet småningom flydde ifrån honom. Det är slut nu — lyckligtvis!... Jag skullo ändå velat se Frankrike ännu en gång... Frankrike... Han utsträckte sina srmar; en djup suck gick öfver hans läppar, och, i det hans hand krampaktigt omfattade kamratens, sjörk hans