Dagens Nyheter – 23 oktober 1872, sida 3

0 NN — en Hvasj ehanda nyheter. Bland angkdöter,. söm Art, kataktörisetahda för konung Par 2V, torde följande vara förtjent af att bevaras. Under den långa riksdagen 1856—1858 afled en af det då ännu högvördiga. presteståndets repregelitanter, kyrkonorden i Tollstad af Linköpings stift, Åroseniäs. I dennes ställe valdes kyrkoherden i Rystad, teol: kandidaten Joh. Håbl:. Han hade förut Haft pågon tjonstebefattning i Linköping och måste der hafva ådragit sig ön viss uppmärksamhet efter hvad eh gissning, uttalad af den åkalken Palmör, työkes åbtydä: Denne vandrade nemligen en deg tillsammans med en bekant på någon af Linköpings gator, då en vagn i flygande fart for förbi de vandrande, I vagnen suto två män, som Palm6r tid den hastiga förbifarten ieko kunde igenkännå, -hvartöro han spordö sitt sällskap hvilka de voro. FÅR, svarado denne, jag sände blött eh af dem; det fat evangelisten Lucas. — Då kan jag, fortsatte Palmer, upplysa dig om att den andre var Håhl. Denne samme Håhl blef nu Arosenii efter följare i presteståndet: Teke fallt så tvärsäker i politiken som föregångaren, befanns han dock snart användbar för de högvördigste i debatterna, derunder hab, efter hyad protokelletna angifva, käripade väldeliga tör qvinnans förblifvande i omyndighetstillstånd, hvilket han påstod vara icke en boja lagd på hennes frihet, utan en välgerning egnad 8å henno af lagen. Folkskolan var ett föremål för hans gytnerliga bedröfvelse, och han önskade till; baka de försvunna byskolör vå Nästan eisain: kämpade han för husagans i ohållande o. 8. v.. Det antögs också som en afgjord sak, att han: snart skulle hugnas med utnämning till Söderköpings pastorat, som han sökt Aågön tid förr än han aspireräde riksdagskallelsen, Han dolde också icko sjelf, att han hugnats med de bästa löften och hade för sig både erkebiskopen oc föredraganden i ecklesiastikdepartomohiet m. fl. Sålunda var han lugn i fråga om utgången, men ville derför icke underlåta att begagna sig af de tillfällen, då han ktönde sammanträffa med höga öfverheten. Och denna var ofta att träffa i frimurarelogen, dit Håhl vid alla sammanträden regelbundet begaf sig, Så hände sig en afton, då bröderna der endrägteligen voro församlade, att brodren Håhl förnam en broderlig hand, som hejdade honom, då han vandrade framåt salen. Vid det han vände sig om befann han sig ansigte mot ansigte med sjelfva prinsen-regenten, som helt vänligt ställde till honom den frågan: Nu är du väl ond på mig, bror Håhl?4 — SAck, svarade denne under djupa bughingar, huru skulle jag kunna vara ond på ers kunglig höghet, som alltid bevisat mig så mycken oförtjent nåd. — Jo, jag trodde nästan att du blifvit ond på mig, inföll prinsen-regenten mycket vänligt, emedan du i dag icke blef utnämd till Söderköpings pastorat. — Hvad i Her rans namn säger ers kunglig höghet, utropade Håhl, blef jag icke utnämd till Söderköping, som var mig nådigt lofvadt, och dertill alla föreslogo mig? — Nej, i det senare tar du fel, min gubbe, ty alla talade mot dig och ingen mer än jag för dig, inföll prinsenregenten, och då finner du väl vid närmare besinning att din sak var för den gången förlorad. Men trösta dig, min stackars Håhl;det kan gå bättre för dig vid nästa marknad. Gå du på och sök stora pastorat, så lofvar jag dig att du icke skall söka förgäfves. Det dröjde icke länge förrän Håhl utpämdes till ett annat stort pastorat, nemligen Vestra Vingåker. En fråga, som för närvarande sysselsätr mångas tankar, är, skrifver en korrespondent från Kristiania till en landsortstidning, huravida konung Oscar IL: skall behålla sin företrädares hof, eller om han skall föredraga att pensionera Carl XV:s hofstat och bilda sig en ny sådan, Tills, vidare har han omgifvit sig med samma kammarherrar, adjutanter och ordonnansofficerare, han -hads som arfprins.