Dagens Nyheter – 23 oktober 1872, sida 1

den sjuke mannen, ty han skulle då ha måst säga honom hvad som icke kunde annat än framkalla nedslående tankar i hans själ, nemligen att den framtid som han trodde vänta Fanans väninna ingalunda var en ärofull död i striden, utan ett lif, som skulle bli glädjelöst, outhärdligt, sedan väl ungdomen flytt och tagit med sig för alltid hennes många behag, lemnande qvar endast ett oblygt, karlavulet väsende, fulhet, lastbarhet och ett argt lynne, med ett ord alla dessa egenskaper, som, då de — hvilket ibland händer — finnas förenade hos gamla qvinnor, göra dessa till ytterlighet vedervärdiga äfven i de råaste mäns ögon. — Hvem är det som sändt mig dessa? frågade Leon Ramon efter en stund, blickande på blommorra. Han hade glömt det uppgifna namnet. Han kände sig nu något bättre; isen och den ro han njutit under flera timmar hade bekommit honom väl. Cocil upprepade hertiginnans namn. — Hvad vet Cigarette om henne? återtog den sjuke. — Ingenting egentligen. Jag tror blott hon har reda på att fru Corona fått mina schackpjeser. — Ab, jag förstår! CLilla vännen var svartsjuk, Victor. — Bvartsjuk? ,.. På hvem?