Dagens Nyheter – 22 oktober 1872, sida 1

-— TAV otala, men ansträngningen bekom honom illa; hans mun fylldes med blod. Det fanns ingen der som vakade öfver honom, ehuru hans död måste anses nära förestående. Sjelf längtade han efter att få skiljas från lifvet, ty han skulle aldrig mera duga till någonting här i verlden. Cigarette yttrade icke ett ord, men hon framtog en kall, hård isbit och höll denna intill honom. D-n uppfriskande kylan verkade genast fördelaktigt; hans ögon tackade henne, ehuru hans läppar icke kunde det. Han låg der flämtande, utmattad och dock erfarande en ljuf lättnad; hon åter å sin sida satte sig ned på golfvet och begynte helt sakta sjunga några af Berangers sånger. Dessa sköna melodier, denna rena, silfverklara stämma smekte ljufligt den döende mannens öron. — Ah, hvad detta är skönt! mumlade han. Det är likt foglarnes musik — likt bäckarnos gorl — likt vindens sus i träden. Han var blott till hälften medveten af sig sjelf och hvad som försiggick omkring honom. Hennes milda toner tjusade och söfde honom på samma gång, han glömde sina smärtor... Och Cigarette fortfor att sjunga och svalka honom med sin is. Bå förflöt en stor del af dagen, och aftonen nalkades. Gång efter annan hördes på afstånd trummor och blåsinstrumenter ljuda samt glada menniskohopar larma; och så ofta detta skedde, förmärktes ett uttryck af liflig otålighet i Cigarettes ansigte.