Dagens Nyheter – 22 oktober 1872, sida 1

— 424 — hon fick höra talas om — hertiginnans barmhertighetsverk. Detta var således hennes belöning! Cecil betraktade henne öfverraskad och smålog. — Moa belle, är det ni? sade han. Goda flicka! Ni var helt nyligen mitt lifs skyddande engel, och i dag kommer ni för att trösta och glädja min vän... — Skyddande epgel! Tyst, herr Victor! Vi förstå oss icke på sådana der sockrade ord här i Algier. Jag har, gudnås, ingenting gemensamt med englarne. Er vän, söger ni? Tror ni, jag vårdar honom för det han är er vän, eller föreställer ni er kanske att jag aldrig brukat besöka mina stackars kamrater på hospitalet, förrän ni här började spela en sjuksköterskas roll? Hon talade med mycken häftighet, ty det retade henne att han möjligen inbillade sig, det hon för hans skull visat Lon Ramon pin välvilja, eller att hon väntat vid denna sjukbädd i många timmar blott för att han skulle träffa henne der och beundra hennes ädelmod. Cigarette var en alltför stolt liten soldat för att springa efter honom. Han smålog åter; han förstod icke hennes underliga sinne, och hon syntes honom derför endast nyckfull. — Jag ville icke stöta er, min lilla vän, yttrade han vänligt. Det var blott min mening