Dagens Nyheter – 21 oktober 1872, sida 2

SER medlidande, ehuru hennes hjerta icke hyste någon ömhet för honom. Dot var midnatt, då hon uti det praktfulla gofgemsk der han låg böjde sitt stolta hufvud ned öfver hans läger, och deras förening välpignades af en ordets tjenare, under det att i slottskapellet ljöd en mild, högtidlig sång, hvars toner endast svagt hördes af dom som bevistade vigselakten, stämmande deras sinnen till andakt. Corona dAmsgiies stämma, då han uttalade sitt löfte bm evig trohet, var matt och bruten, och dock förmärktes deri ett uttryck af den lifligaste triumf. När akten var öfverstånden, låg han tyst, uttröttad, och blickade upp på henne mud sina mörka, förr så eldiga ögon, i hvilka äfven nu en blixt af kärlek då och då visade sig. Han smålog när de sista tonerna af korsången i kapellet förklingade. — Huru Jjofligt är icke allt detta! sade han. Ack, haf ingen fruktan, min vän! Innan dagen åter gryr skall ni vera fri igen. Trodde ni mig verkligen i stånd till att låta er göra en så oerhörd uppoffring för min skull? Jag vissto väl att jag icke skulle öfverlefva denna natt, eburu läkarne påstodo helt annat. Emellertid för att vara riktigt söker om att döden icke skulle låta västa på sig, och för alt era bojor mätte brytas så fort som möjligt, har jag för en timme sedan slitit förbindningen af mina sär. Iugen vetenskap kan numersa återgifyg mig lifvet. Mina ben