Dagens Nyheter – 21 oktober 1872, sida 1

äro döda och dödskylan stiger alltmera uppåt. Ack, min älskade, ni har aldrig anat hvad en menniska kan lida, hvad jag har lidit af kärlek till er! Men var nu obekymrad för mig... jag är lycklig! Luta er ned intill mig och tryck en gång era läppar mot mina. Ni är ju min!... Ah! döden är ljufvare än lifvet. En timme derefter hade han utandats sin sista suck. Detta tragiska midnattebröllop qvarlemnade e:t emärtsamt minne i hennes själ. Ehuru hon sjelf ingeting hade att förebrå sig, erfor hon dock en vises obehaglig känsla vid tanken på huru ädelt den aflidne handlat mot henne och hennes b oder, upder det att hon visat honom så mycken köld. En fransk målare såg henne sedan en gång i Rom, och han satte banden öfver sina ögon, likasom bländade honom hennes skönhet, såson solen. Utmärkt — charmant! — mumlade han; och han var en man, hvars egna idealer voro så utomordentligt herrliga, att sällan någon lefvande qvinna kunde vinna hans bifall. XHon närmar sig fullkomligheten, denna hertiginnal4 — Närmar sig, säger ni? utbrast en romersk bildhuggare. Hvad i himlens namn fattas hos henne? — Blott en sak. — Och det är —? — Att ha älskat.