det att ett uttryck af mattighet, framkallad af badet, skönjdes i de stora, mörka, drömmande ögonen — nu var hon verkligen förunderligt skön. Aldrig sken solen öfver ett fagrare anletev hade en svärmisk yngling yttrat om henno; den som såg henne nu, måste frestas att tro det ingen öfverdrift låg i dessa ord. Många hade älskat henne, men ingens kärlek hade hon besvarat, Öch dock — ehuru blott tjugu år gammal, bade hertiginnan Öorona VAmagiie varit gift och blifvit enka. Hon sammanvigdes med den man, hvars ädla Spanska namn hon bar, utan att för honom hysa andra känslor än medlidande och aktning; och hon blef enka nästan i gamma stund, då hon genom vigseln knutit sitt öde vid hans. Giftermålet hade icke pålagt henne, såsom andra, några bojor, det hade endast gjort henne till egarinna af en ofantlig förmögenhet, af den gudomliga villan på Italiens vestkust, af den storartade, palatslika bostaden i Paris, som bar ättens namn, och af det majestätiska gamla slottet, som tronade på spetsen af ett berg i Estremadura. Makens död hede icke heller tillskyndat henne någon djupare aorg; den hade blott förlänat en allvarligare prägel åt hennes ungdomliga skönhet samt tjenada derjemte för alltid — eller för så lång tid hon sjelf bahagade — såsom en ursäkt, en förevändning för den likgiltighet, hvarmed hon bomötte de män, hvilka egnade henne sin hyllning — en likgiltighet som af