Dagens Nyheter – 17 oktober 1872, sida 2

Sigurd Jorsalfar. Af Björnstjerae Björnson. En norsk tidning meddelar en öfversigt af detta nya stycke af den utmärkte skalden, hvilket nyss uppförts i Kristiania. Denna öfversigt införes här i öfversättning. Sigurd Jorsalfar hade dragit ut i verlden, seglat på obekanta haf, slagits med blåmännen, badat sig i Jordanfloden, hållit sitt ryktbara intåg i Konstantinopel och ankom slutligen hem, åtföljd af en skara tappra och ståtliga men derjemte öfvermodiga krigare. Sigurds broder Eisteja hade emellertid sutit hemma i landet, skipat lag och rätt bland folket, herrskat ach gjort sig aktad och afbållen, mera genom öfverlägsenheten i sitt tal och sitt förstånd än genom sin-arm och sitt svärd. Det var icke mer än man kunde vänta, att det skulla komma till en sammanstötning mellan dessa två män, hvilka så att säga skulle sitta på samma stol; hade de icke varit så olika till sitt skaplynne gom de voro, skulle de förmodligen genast skurit ihbop, men som det nu var, uppskattade hvar och en sin öfverlägsenhet på sitt sätt och striden bief derför icko så bitter. Sigurd föraktade dessa fredliga idrotter, på hvilka FEistejn satte så stort värde, och Eistejn tyckte detvara bättre att bygga fjällstugor på Dovre och hus åt fiskrarae i Lofoten än att slåss med blåmännen. Oaktadt sålunda hvar och en höll på sig och sina bedrifter eller stora egenskaper, var det dock en fråga, på hvilken folket mest höll, och detta var en farlig fråga. Det är denva jemtörelse mellan den enes och den andres egenskaper wiför folket, den derat uppkomna, öppet förklarade fiendskapen och försoningen, som Björnson skildrat i sin Sigurd Jorsalfar. Det ör en svår uppgift, som skalden föresatt sig, och så mycket svårare som man kan se att han uppställt för sig såsom regel att noga följa sagan och att icke inlägga något, som icke med sagans ord finnes sagdt, antydt eller motiveradt. Oenigheten glöder under askan mellan de två konungabröderne; den ene söker att skada den andre. Borghild på Dal har en tid uppehållit sig vid Histejns hof; Eistejn älskade heane, men onda tungor lastade henne och hon bevisade genom att bära glödande jern att hennes förhällande till konung Eistejn var oskyldigt. Flon älskar också Eistejn och väntar på honom, men kan kommer icke. Då Sigurd fick veta detta, red han på en dag så långt som annars medtog två långa dagsresor, bort till Dal och tog Borghild till sin frilla. Båda konungarne och deras män äro samlade kriog dryckesbordet; det är tyst i salen. Då säger Eistejn att de borde hitta på något muntrande och föreslår att han och brodern skulle jemtöra sig med hvarandra och se hvem som var ypperst. Bittra ord talla mellan konucgarae och deras män, och det slutar med att Sigurd föreslår att en som de båda älska skall afgöra hvilkendera är ypperst. Borghild föreg in och lockad af Sigurd uttalar hon sig för honom. Detta är dödsstöten för Eistejn, scm nu först får ögonen öppna tör hur elak Sigurd kan vara. Försoning mellan bröderne åvägabringas, men Sigurd har förkrossat Eistejn. Detta är i största sammandrag styckets innehåll; men det är tydligt att man icke häraf kan sluta till verkan af detsamma och allra minst till de många förträffliga enskildheter, gom göra det hela så intressant. Vi vilja blett nämna Borghilds monolog, innan Sigurd kommer till henne, och Otar Birtings modiga uppträdande emot den sinnessjuke konungen. Man kan emellertid förstå att Björnsons Siguard Jorsalfar hvarken är något intrigstycke eller ett modernt konversationsstyeke. Det är nu en gåvg så besynnerligt, att under det publiken — genom läsning och skädespel — är uppfostrad till att se och veta, hur en spansk ambassadör eller en Ludvig den 14:des minister tänker, talar, står och går, yet han deremot mycket litet om hur kung Sigurd, Oiar Birting eller Aslak Hane tänkte, talade, gingo och stodo. Så föga ha våra historiska personer hittilis varit behandlade at skalderna. Och dock äro våra sagor ett så cuttömligt fält för romanförfattaren, skådospolsdiktaren och målaren!