Dagens Nyheter – 17 oktober 1872, sida 1

-— 308 — han småningom alltmera fundersam, och sade slutligen till sig sjelf, i det han tvärt stannade: — Dame! jag tror, att jag inte bryr mig om dem, Man måste ha lefvat så som en afrikansk goldat lefver, för att fatta hvilken ofantligt stark frestelse guldet kan utöfva på en menniska, som blifvit bragt derhän, att hon anser en katt god nog att äta ochi hvardagslag endast har en gammal seg brödbit att tugga på, medan hon är underkastad de största vedermödor och pinas af en brännande sol — samt för att till dess fulla värde uppskatta den uppoffring, som Picpon gjorde, då han beslöt att icke behålla guldmynten. Han uppsökte hastigt en folktom gata, öppnade påsen för andra gången, och sedan han kastat bort stenarne, fyllde han den åter med napoleondorerna, hvarefter han sprang så fort han förmådde — för att icke hinna ångra sig förrän det var för sent — till den vackra damen samt lemnado påsen i hennes egna händer. Kommen ut i fria luften igen, tänkte han: — Så dum jag var! Herre Gud, hvilken svaghet! hvilken svaghet! Min käre Picpon, jag känner inte igen dig. Huru kunde du kasta lyckan ifrån dig på ett så narraktigt sätt? Åh! det är bara för att Bel.d-faire-peur har inbillat dig att det är så bra att vara genomhederlig.