Dagens Nyheter – 16 oktober 1872, sida 2

hos honom minnen söm sedan tolf år varit begrafna i djupet af hans själ. Men efter att så länge ha uthärdat kamper mot ödet, var det honom icke svårt att äfven nu besegra frestelsen att förkorta lifvet. Denna deg på morgonen beordrades Cecil ett i spetsen för tjugu ryttare begifva sig till en plats, belägen flera mil från Algier, för att sedan derifrån eskortera åtskilliga proviantvagnar, som annars skulle blifvit plundrade på vägen. Hettan var stark, reskosten knapp och osund, men han klagade dock icke, när han på aftonen, utmattad, hungrig och besvärad af en brännande törst, återkom till staden samt mottog befallning att utanför kasernen vänta på öfversten, hvilken hade något att säga honom. Här åck han sitta på hästryggen i ytterligare tre fjerdedels timme, icke vetande om det var en tillrättavisning eller en ny order chefen ville meddela honom. Efter förloppet af nämda tid underrättades han om att öfversten för längegedan aflägsnet sig utan att vidare fråga efter honom. Cecil sade ingenting. Men när han steg af hästen, kom en svindel öfver honom. Att sitta orörlig i sadeln nästan en timme, efter att från soluppgången ända till aftonen ha ridit oafbrutet under en tryckande hetta och i saknad af tillräcklig föda, det var för mycket äfven för honom, och huru han än ansträngde sig, måste han,