Dagens Nyheter – 12 oktober 1872, sida 2

MV Hon hade aldrig för uppmärksamt betraktat någon vacker qvinna af börd och med finare uppfostran ; men nu studerade hon föremålet för sin afund med denna skärpa och snabbhet i uppfattningen, som svartsjuhan förlänar, då det gäller att genomskåda och bedöma en rival. För första gången i sitt lif observerade hon denna nobla hållning, detta obesvärade väsende, detta kungliga behag, denna älsklighet parad med stolthet, denna glädtighet i förening med ett ständigt iakttagande af det skickliga och passande, denna imposanta värdighet, som man sällan finner hos någon annan än den rena aristokraten, och anblicken häraf framkallade hos henne en känsla, som hon aldrig förr erfarit, men hvilken var bitter sem döden. Hon sänkte småningom sitt hufvud, lik en sårad fågel, och soldatederna dogo på hennes läppar. Hon tänkte på sig sjelf, huru hon ofta dansat denna ursinniga cancan midt ibland druckna, stampande, stojande soldater, och för en stund hatade hon sig sjelf ännu mera än den högförnäma damen. — Nu vet jag hvad han menade! mumlade hon, och hennes eljest så glada, öppna anlete, öfver hvilket hittills en ständig sol synts lysa, fördystrades mer och mer. Hon betraktade rivalen änna en gårg, två gånger, tre gånger, allt mera forskande, allt mera afundsamt, allt begärligare; derpå vände kon sig hastigt om — hon ville icke se henne vidare, Och långsamt klättrade hon ned ur