Dagens Nyheter – 12 oktober 1872, sida 1

-—3360 m—ställer mig, att ban har något mycket svart då1 på sitt samvete, ty han hemlighåller allt hvad som rörer hans härkomst och lefnadsöden med en ytterlig omsorg, som icke kan aanat än väcka misstankar. Här har han det stora felet att uppmuntra folket till allt slags olydnad och att genom hvarjehanda medel gföka göra sig sjelf omtyckt af soldaterna. Han måste visst anse sig för att vara den finaste herre i hela hären; och — det må jag tillligga — hade han blifvit bohandlad efter förtjenst, skulle han varit skjuten för längo sedan. Hon lät sin blick hvila på honom; att döma af uttrycket i denna blick roade henne hans framställning, på eamma gång hon föraktade motiverna derför och ogillade dess innehåll. — Jag är verkligen förundrad öfver att han äunu lefver, då ni så länge haft hans öde i era händer, gade hon leonde. — Det är också jsg. I dessa fyra ord, gom omedvetet undföllo honom, låg en hel bekännelse. Hon fixerade honom ännu skarpare, frågande: — På hvad sätt har hen förnärmat er? Chåteauroy skrattade, likasom ville han ej förstå frågans djupa mening. — På tusen sätt, min fru. Förnämsta skälet, hvarför jag vill bli honom qvitt, är väl det att jag, som fått min militäriska uppfostran i en armå, der blind lydnad var hvad som i främsta rummot fordradas af hvarjo krigare, har svårt för att tåla en rebell, som spelar