sade en korporal, när han hade framför sig en högvälboren dam, och han teg derför. Schackpjoserna gingo ur hand i hand bland markisens gäster, som funzo desamma särdelez konstigt skurna och roade sig med att noga betrakta en mängd små detaljer, hvilka alla buro vittne om cen ovanlig händighet och iakttagelsoförmåga hos artisten. Denne stod medan alstren af hans konst sålunda beundrades sjelf alldeles obemärkt, men allvarlig ochlugn. Det syntes på honom att han var medveten om sitt värde, ehuru de andra visade honom missaktning. Endast en medlem af det nobla säilskepet sneglade på honom med en min af beundran och medlidande; det var ingen annan än hon, som samma dag vägrat att såsom gåfva mottaga hans echackspel. — Ni har förmodligen varit bildhuggare förut? frågade hon honom med en behagfull, men zågot stel vänlighet, som hon lika väl gkulle kunnat visa hvilken arabisk tiggare som helst. — Aldrig, min fru. — Men — hvem har då lärt er denna koast? — Min lilla talang kan oj göra anspråk på att kallas konst, min fru. Hon betraktade honom med ökadt iatresse; all; hos denne man sade henne att han, på hvilken oansenlig plats han nu än stod, en gång varit en gentleman,