—UTI -—-— aldrig för dessa grandes dames erfarit någon annan känsla än en viss föraktfull likgiltighet. Hon hade betraktat dem båsom en i krigets skola härdad veteran; hvilken varit med i många heta strider, betraktar den friserade sprätten vid någon hemmavarande, fashionabel kår. Hon hade aldrig gjort klart för sig, hvaruti skilnaden mellan dem och henne bestod; hon tinkte sig dem blott såsom onyttiga fjärilar och skrattade sjelfbselåtet, när hon kom i håg att hon sjelf kundg skjuta ihjäl en man lika lugnt och säkert som trots någon tiraljör samt styra ystra fålar lika bra sori någon beridare. Nu, för första gången, väckte åsynen ef en bland dessa aristokrater en smärtsam känsla af afund i honnes själ. Nu för första gången öppnades hennes ögon för dessa obeskrifliga behag, som tillhöra den fint bildada qvinnas, och en aning, bitter som galla och sårande hennes hbjertes innersta, sade henre hurudan denna qvinlighet, som han förklarat henne gakne, i sin ädlaste och renaste form kunde vara. — Oqvinlig — så kallade ban mig, tänkte hon, och hennes bröst bestormades dels af on vanmäktig yrede, dels af en smärta, som hon icke ville tillstå för sig sjelf. Hon förstod nu, då hon blickada på denna gtolta skönhet, allt hvad hon förlorat, allt hyad han menat, när han yttrade detta enda