oe MBI rals små skulpturarbeten ännu en gång, hörde hon honom säga. Och i enlighet med min pligt har jag skyndat att lyda er. Han är kallad och väntar nu der på era befallningar. — Mille tonnerres! Var det för er skull han måste komma hit? mumlade Fanans väninna, och hennes förbittring mot fasanen stegrades i betänklig grad. Cecil ropades fram; han hörsammade kallelsen och nalkades öfversten med en vanlig militärisk helsning. Chåteauroy vände sig till korporalen och yttrade uvgefär i en sådan ton, hvari en menniska talar till en hund: ,— Victor, madame la princesse gör er den stora äran att vilja se på era arbeten igen, Visa dem nu! Det föraktfulla, öfvermodiga uttrycket i hans röst retade Cigarette, och blickande medlidsamt på korporalen, sade hon inom sig: — Om han glömmer sitt löfte, skall jag förlåta honom. Men Cecil glömde det icke. Efter att ha helsat på sin chef, ställde han fram asken, som innehöll schackpjeserna, på ett marmorbord och förblef stående tyst, utan att kasta en enda blick på det vackra och stolta ansigte, fom nu vid den rika belysningen syntes ännu mera imponerande än på morgonen i den dunkla kasernen. Det var hohom förbjudet att säga artigheter, emedan sådant icke pas