— 348 — ord, hvarför hon ansett sig böra grymt hämnas på honom. — Om. det var sådana fruntimmer han kände innan han kom hit, undrar jag visst icke på att han ej brydde sig om att stanna och äskåda min caacan — se der hvad hon måste säga till sig sjelf, huru ofantligt detta erkännande än plågade henne. Denna tanke tvingade sig på henne gång efter annan, under det att hennes ögon afundsamt följde hvarje rörelse hos den qvinna, i hvilken hon, tätan att dertill ega några egentliga skäl, instinktmässigt såg en rival. Men nedslagenheten blef icke af lång varaktighet. Dertill var hennes sinne alltför stolt, alltför oförskräckt. Harmens rodnad på hennes kinder blef ännu mörkare än förr, passionen flammade ännu vildare i hennes blick, och hårdt omfattande kolfven på sin pistol, log hon för sig sjelf, tänkande: — Bah! hon skulle svimma vid blotta åsynen af detta vapen! Sådana der förvekligade, prålande fasaner äro skapade endast för sommarväder och solsken. Låt krigets stormar utbryta öfver dem, och med all sin högfärd gzola de blåsas bort som agnar för vinden. Hon spetsade sina öron för att höra hvad gom yttrades bland det aristokratiska sällskapet. Hon såg Chåteauroy buga sig ödmjukt för denna samma dam, som redan var föremål för hennes hat. — Ni uttryckte en önskan att se min korpo